Igår kväll såg Jesús och jag en fin film, The Time Traveler's Wife. Den var intressant att kolla på, mest romantisk. Nu är det ju så att det inte finns fall där vi känner till tidsresande, men jag skulle verkligen inte kunna stå ut med det Claire i filmen får uppleva. Jag vet däremot att om jag hamnade i samma situation som henne så skulle jag nog gjort samma sak, men när jag sett filmen så kan jag inte förstå hur hon kan stå ut med allt det som hände.

 

Jag har svårt för att förlora någon, och därför förstår jag när Henry i filmen säger att han inte fäster sig vid något för att han ändå förlorar det genom allt sitt tidsresande han råkar ut för. En rad tankar for genom huvudet efter att vi såg klart filmen. Jag blev rädd för att leva livet, att få se och vara med på när man förlorar person efter person. Samtidigt väckte en stark känsla om att verkligen ta vara på varje dag, varje ögonblick man spenderar med någon man tycker om.

 

När man älskar någon kan rädslan att förlora personen bli lika stor som kärleken i sig. Det kände jag i alla fall igår, och det är en otroligt jobbig känsla. Ju mer man älskar en person, desto större blir rädslan att förlora personen. Samtidigt har jag en fin "förebild", min mormor och morfar kunde vara tillsammans så länge, de hann leva massor med år tillsammans innan min morfar fick gå sin väg. Då kan jag se positivt att det faktiskt går att leva tillsammans i många många år innan döden separerar.

 

Rädslan är stor, men så länge man inte tillåter den att överta, så har man inget att vara rädd för. Det är därför vi människor kan brinna för livet, för att vi vet att en dag tar det slut. Vad som händer efter slutet, ja det vet bara den som är med om det :)