Idag fick vi ihop hela uppsatsen!!

Nu har vi lämnat in den till vår handledare som ska ta en sista genomläsning innan vi ska skicka in den. Men så enkelt är det förstås inte. Han kommer att kommentera in i alla små ord, men det kommer ju hjälpa oss att få ihop en bättre uppsats. Innan veckan är slut ska vi i alla fall få ihop den så den blir publicerbar, och måndag kl.9 ska den vara helt inlämnad! Då kan vi inget göra, vänta på om vi får gå vidare till opponering, o sen är det inte långt kvar!

 

Det känns skönt.

Jag är alltså "ledig" ikväll och imorgon, och på onsdag ska vi träffa vår handledare som ska gå igenom uppsatsen med oss.
 Pirrigt.

 

Mitt liv är inte så spännande mer än så just nu. Sen väntar ändå jobbsökning och boendesökning...

 

 

Inom en vecka ska vi ha fått ihop hela uppsatsen. Det känns skönt! Men det går trögt framåt. Framåt går det ju i vilket fall, men det är omständigt och det tar tid.

Idag hade vi en maffig dag i skolan tillsammans. Inkluderat var en lunch med vår handledare som gav oss både hopp och jobb. Därefter var det jobb, jobb, jobb... och till slut började våra hjärnor stängas av, så det var dags för en promenad. Vi promenerade en liten bit till en kiosk som kallas "karamellfarbrorn". Där fanns det så många olika sorters lösgodis att vi behövde blunda för att inte vilja ha alla favoriter. Eftersom både Malin och jag är godisgrisar. Med hjälp av en påse godis satte vi igång igen i skolan och kom fram liten bit till.

 

Kl.18 stängde vi av och traskade hemåt. USCH vad KALLT det var!! Jag blev lite chockad över kylan. Trots tjock skinnjacka, varmare skor och hurtiga steg tog det ett bra tag innan jag började få upp värmen i kroppen. Väl hemma var jag ju varm....

 

Har börjat fundera lite mer på framtiden också, men låter mig inte tänka för mycket då det kan ta upp för mycket energi av att bara tänka. Men det finns lite spännande inslag framöver som kan höja lite glädje för mig.

 

Nu får jag stänga av datorn o börja lägga mig för att jag ska orka imorgon :)

Snart har det gått en månad. En månad som har varit berg och dalbana. Har fortfarande svårt att förstå att pappa inte finns vid livet. Därför känns det som att han ändå finns bland oss nånstans. Det lär väl slå mig senare...

 

Men under tiden har jag suttit med c-uppsatsen så det ryker om den. Bokstavligen. Det rullar på, visst, men det tar sån tid! Men samtidigt så har det gått smidigt ändå måste jag säga. I jämförelse med hemtentor så har jag inte blivit trött på uppsatsen på samma sätt som jag brukade bli trött på hemtentor. Kan det vara för att man skriver om något som man tycker är intressant? Eller för att jag skriver med en så duktig tjej som heter Malin?

Om en månad står vi (förhoppningsvis) med ett examensbevis i handen, glada o nöjda med uppsatsen och samtidigt nervösa för framtiden.

 

Jag har farit mellan Sthlm och Västerås nu den senaste tiden. Mio har mått dåligt de senaste dagarna med diarré och spya. Vet inte vad som hänt henne, men hon mår inte så bra. Eller, hon mår bra när vi går ut. Men hon har nog inte det så kul i magen. Hoppas att det går över snart.

 

Måste också lägga in ett klagomål på det kalla vädret... Det är ju maj?! Brukar det inte vara varmt då? Men icke, igår kväll när jag gick med Mio var det 5 grader kallt.. usch, skulle ha tagit med mig varmare skor från Västerås... Och när jag sitter o skriver uppsatsen börjar jag frysa efter någon timme för att jag suttit stilla...

 

Igår jobbade jag i en annan ishall då vår ishall har stängt för denna säsong. Det lär nog också ha blivit min sista gång jag står på isen innan sommaren.

 

Mio underifrån, ser alltid söt ut men bilden är inte rättvisande :P

Jag har varit ganska frånvarande här märker jag. Senaste inlägget daterat i slutet av mars. Ja, det har hänt en hel del. Kanske också därför jag inte skrivit något för att jag inte haft tid.

 

C-uppsatsen sattes igång med raketfart och vi har varit upptagna så gott som hela tiden, ordet "helg" har försvunnit nästan helt och vi har kört så det ryker om våra hjärnor. Det har dock gått bra tack vare det tempot, vi har kommit så pass långt att vi inte behöver oroa oss lika mycket som början. Men samtidigt har jag varit såååå trött hela tiden. Känns som jag inte har tillräckligt med energi just för att jag varit igång så mycket. Nu tar vi en mikropaus i samband med Valborg, men vi är nog igång igen på söndag, om inte redan imorgon...

 

Min pappa har mått sämre och sämre, det har gått väldigt fort den sista tiden. Till slut fick vi honom att åka med ambulans till sjukhuset. Jag sov även över där en av nätterna. Därför har jag varit mycket i Sthlm också. Men eftersom jag också hade C-uppsatsen blev det en hel del pendlande mellan städerna, och kanske därför jag också var så trött hela tiden.

Men så en lördag var det dags för pappa att gå vidare i nästa skepnad. Han lämnade oss och jordelivet när det var en fin och solig lördag. Utan smärta och det var fridfullt.

Första veckan var tuff, jag hade svårt att koncentrera mig ibland och det var en berg-o-dalbana av hela mitt liv kändes det som. Andra veckan, den här, har varit lite bättre. Eller snarare, det har inte känts som att pappa inte är vid liv längre. Det har känts som att pappa finns nånstans, han är bortrest som han brukade vara, vi kan ringa honom om vi vill, den känslan. Det går liksom inte att greppa taget om verkligheten att jag inte längre får krama honom som förut.

 

Vi har fått massor av blommor och kort, telefonsamtal och mail från alla möjliga vänner och bekanta som tänker på oss. Det är ofattbart, jag är helt överväldigad av hur många som tänker på oss och stöttar oss. Samtidigt känns det så overkligt, de blommor som finns känns som att de finns där av en annan anledning. Vissa saker är väl bara svåra att greppa om kanske.

 

Vi har också planerat begravningsceremoni, den sker på torsdag. Är lite rädd för den dagen, samtidigt känner jag att det kommer bli skönt när dagen är förbi.

 

Nu är vi bara 5, och Mio. Känns obalanserat.