Trots ny snö gick jag upp kl.5.45, fixade frukost som jag tog med mig och gick till stationen för att åka mot Västerås. Vi skulle ha handledning kring vår grupptenta, eftersom det är bra att vara med och så hade vi några frågor vi ville få hjälp med så tog jag mig upp o tänkte att jag åker dit o sen tillbaka. Tog med mig lite saker och kläder som jag inte behöver just nu och lämnade i lägenheten innan jag tog min väska och mötte upp Josefine för att gå till skolan.

Vi var nästan försenade, men kom precis i tid! Fast... hela klassen stod fortfarande utanför klassrummet så vi pustade ut och var lite glada att vi inte behövde klampa in precis när läraren börjat. Men efter en stund började vi se ut som frågetecken. Flera minuter gick, till slut hann en kvart gå och vi började verkligen undra. Jag och en klasskompis gick ner till studenttorget för att kolla läget. De hade inte fått någon rapport eller anmälning från läraren, och vi hade inte fått något på varken skolmailen eller Blackboard.

 

Efter 20 min började några gå, vi stannade en stund men Bennifer och jag satte oss vid ett bord för att gå igenom sista biten på tentan och hur vi skulle skriva ihop det. Trots det kom ingen lärare vilket resulterade till att nästan alla gick sin väg, antingen hem eller för att plugga. Jag hade ju redan köpt biljett hem, men tåget skulle gå 13.40...

 

Till slut tog jag mig hem till lägenheten för att lämna väskan och ta med den väskan jag kom med. Betalade en ny biljett och satte mig på tåget hem till Sthlm istället. Till slut kom jag hem, hungrig och inte riktigt koll på vad jag gjort idag. Försökte uppmuntra med att jag iaf hunnit träffa lite vänner en kort tid och lämna lite kläder osv. Och Jesús reser också hela dagen idag, så jag är inte ensam.

 

I måndags var det fullt hus hos oss när pappa fyllde år. Eftersom jag inte har några släktingar här i Sverige så känns det verkligen som att alla pappas vänner som varit med oss redan åren innan mig så känns det som att de är mina släktingar. De har känt oss livet igenom och lär nog finnas i våra liv ett bra tag till. Många grattade mig för förlovningen och gav lyckönskningar. Det var kul att se hur glada de var för mig, kanske just för att de vet mig sen bebistiden.